Dånet mot slutet av stilla veckan

Stilla veckan är mer kontrastrik än namnet ger sken av. Dymmelonsdagen har redan varit. Dymlarna, de tillfälliga klockkläpparna i trä som ska ge en dovare klang än den annars metalliska, jag har aldrig hört dem, bara läst och tyckt att det borde låta fint. Förr tänkte jag nog aldrig på dagarna som föregår påsken, men när jag av någon anledning läste på om dymmelonsdagen blev jag lite fäst vid denna, åtminstone i okyrkliga kretsar, doldishögtid. Kanske för att ljud har en framträdande roll under dymmelonsdagen och hela stilla veckan, först med det dämpade och sedan med det kontrasterande dånet, strepitus. Det är ljudmässigt genomtänkta dagar där dånet får sin kraft när det bryter stillheten; allt ljud framträder ju ur tystnad och tvärtom, liksom ljus ur mörker och tvärtom. 

Stillhet, muller och annalkande dån är grundackorden i långfredagens spellista. Bilden är en detalj från Buch der Hasengeschichten av Tom Seidmann-Freud.

LYSSNA >>