Dust on a hot lightbulb: 1970s going on 80s

I veckan som gick meddelades att Supertramp-sångaren Rick Davies trampat vidare till den andra sidan. Jag mötte hans säregna stämma för första gången via ett kassettband som pappa vid någon tidpunkt hade placerat i familjens Saab och som kom att spelas återkommande medan jag skjutsades till orkesterrep, när vi åkte och handlade eller på längre turer för att hälsa på någon till exempel. Supertramps album Breakfast in America (1979) var på ena sidan av kassetten, på den andra 10cc:s Deceptive Bends (1977), så i min värld hänger de två banden tätt samman via Saab-resorna.

 

Båda banden representerar för mig också ett visst sound från en viss tid: det sena 70-talet och 80-talets begynnelse. Dyker det upp någon låt på radio med det soundet brukar jag roa mig med att informera sambon, om han befinner sig i närheten, att det här MÅSTE vara typ från 1979, senast 1981. Det är ett ganska snävt tidsutsnitt som låter på det där sättet. Jag ska försöka förmedla en illustrativ mental moodboard:

 

Det är heltäckningsmatta som effektivt absorberar både rumsklang och ciggrök. Ett tajt sound, varmt och torrt. Tänk dig att luften i rummet har ventilerats genom den heta hi-fi-elektroniken, det känns både på torrheten och doften (en doft som Comme des Garcons försökt fånga och buteljera med beskrivningen ”dust on a hot light-bulb, warm photocopier toner, hot metal…” – låter bra men i praktiken en besvikelse, någon som vill köpa flaskan?). Det är fortsatt manchester, men byxbenen har smalnat av. Där är vi, på tröskeln mellan decennier som i backspegeln skulle komma att framstå som varandras motsatser i många avseenden. Musikaliskt sett är det elpianots och keyboardens tid. Det låter fortfarande 70-tal, fylligt och emellanåt gungigt, men stramare än några år tidigare. Vissa låtar placerar man direkt i 80-talet när man hör dem, men de visar sig vara 70-talsverk med tårna doppade i ett framtida sound. Andra låtar osar 70-tal men kan vara daterade en bit in på 80-talet. Det är musik som utgör ett utmärkt soundtrack till hösten.

 

Jag har nu gjort ett försök att ringa in detta korta musikhistoriska kapitel i form av en spellista. Och observera att det inte rör sig om någon objektiv redogörelse, utan en samling låtar som jag själv tycker har det där som brukar få mig att ropa ”1981!” eller "1979!" från badrummet när radion – antagligen P4 – står på ute i vardagsrummet.

 

Håll tillgodo, och kommentera gärna vad du tycker hör hemma i den ovan beskrivna klangvärlden!

Spellistan >>